Linda,

glömmer ibland av vad det är jag vill med allt. blir ställd av frågan och börjar diktera om saker jag aldrig sagt förut, jag är trött på att alltid finnas här men ser liksom inget annat val för tillfället. vet att jag förstör så mycket mer än jag försöker bygga upp så varför kan jag inte bara släppa dig? en månad på distans för om man verkligen ska vara tillsammans kommer man bli det till slut ändå, men jag tänker att du kanske kommer på något jag inte vill då. det känns som att vi klättrar i berg och trots mjölksyran vägrar vi stanna och vila, för vi kanske sitter kvar där då istället för att ta oss upp till toppen? Jag lärde mig att lämna andrum för att kunna få ett förhållande att fungera men om jag inte kan andas utan dig vad händer då?



Det är en dålig dag och jag är trött för det tär på en att alltid behöva fundera.

har fortfarande kvar några vilsna läsare konstigt nog...

har klarat mig galant utan internet och tv ett tag nu men idag fick jag äntligen hem paketet med bredbandet och boxern! får hoppas att allt fungerar som det ska bara...

har levt ett tag som singel på sommaren. känns helt okej faktiskt, det är såhär somrarna borde vara!

Snälla förklara, att solen trots moln alltid går upp
Jag vill höra en saga, jag vill tro på ditt ord, andas din luft
Och jag vill finnas där för dig, när du faller,
du faller, då är jag där för dig







jag drar.

och så var dom bara två...

igår åkte jag och marcus cabbe ner till örlen med robert och matilda(?). det fläktade varmt och till och med vattnet var skönt trots att jag är lite badkruka. det gick bara inte att sluta njuta av dagen och att undra varför i helvete jag inte tog någon semester? det är svårt att förklara men ibland så kommer det bara sånna där stunder med maximerad njutning (som inte innehåller sex) när solen skiner och man är med dom bästa omkring sig.
fick åka hem runt halv sjutiden för att jag lovat malin att hämta en kaninunge som hon hade fått för sig att hon skulle ta hem utan att fråga mamma eller pappa. det var kul med reaktionerna när det helt plötsligt hoppade en kanin till i burarna utanför. men pappa tyckte det var roligt så idag hoppar den fortfarande kvar där ute.
Pontus hade sina kompisar hemma så vi satt ute på altanen och tjötade skit ett tag. jonis och gustavsson tittade förbi, bara sådär spontant som är så roligt. pratade om tiden på tidanskolan, kommer ni ihåg pogg, pokémonkort, brottning på stocken, eller snöbollskriget på fotbollsplan dit man aldrig vågade gå? kom också fram till att en kräftskiva framåt augusti med både mina kompisar och pontus kompisar kanske vore något. vore kul med något stort och annorlunda.


tror det är dags att sluta lipa nu.

varför i helvete ska ALLA iväg i helgen för? just när jag är ledig och just när jag som mest vill gå ut och ha roligt...

såg verkligen fram emot att vara ledig idag. jobbat hela helgen kombinerat med fylla och utgång är ganska uttröttande så sova var i princip det enda jag kunde tänka på igår. Satt och pratade med jenny fram tills timmen blev sen men tänkte att det gör väl ingenting? jag är ju ledig imorgon! 
ända fram till halv 7 imorse var jag ledig för då ringde poolen och ville att jag skulle jobba. så nu sitter jag här och vet knappt vad jag heter... får vänta tills på lördag med ledigheten den här gången.

blä

vaknar med söndagsångest upp över öronen. en ny vecka snart och allting går för fort fast att ingenting alls händer. jag är kvar på exakt samma ställe som för en månad sen, om inte ännu längre ner och allt jag vet är att jag är en jävla dörrmatta. Trampa av dig skiten på mig och lämna mig sen när allt känns bättre igen.
Och vart tog jag vägen? jag tappade bort mig själv och alla mina önskemål och behov någon gång under tiden.  Hur mycket orkar jag mer?

Att förlåta är som att frige en fånge och upptäcka att fången var du.

Ibland brukar jag leva för stunden, klamra mig fast vid något bra som händer just nu och önskaönskaönska att tiden ska stanna. Ibland kan jag glömma av allting runt omkring och allt som har hänt och bara fokusera på nu. det är du och jag, just precis nu... Kanske är jag dum som gör så för i nästa andetag är verkligheten tillbaka, och ibland slår den mot mig hårdare än någonsin. Jag bygger upp saker, skapar drömmar och förhoppningar som rätt som det är slås bort igen av att jag återigen hamnar med fötterna på jorden. 
Jag vill kunna slappna av, vara säker på vad som händer runt omkring mig och bara ta allt med en klackspark. det borde inte vara några problem?









Jag måste sluta tänka...

är helt slut efter en hård helg. fredagen spenderades hos hanna på inflyttningsfest med trevligt folk och en och annan tabbe. På lördagen hade sanna sin efterlängtade 20-årsfest. en helgrym kväll på alla sätt och vis! synd att hon bara fyller 20 en gång....

mådde egentligen inte så bra igår men tvingade mig ändå upp ur sängen och ut i solen. hade gärna tagit en sovmorgon idag men hårt jobb står på listan den här veckan.
På onsdag blir det bio med jenny :)

det är samma sak varje sommar. man kommer till en punkt då det är dags att fundera över om det är dags att gå vidare eller stanna kvar vid allt gammalt. det kan verka självklart för alla er andra men jag har inte en aning.. när vi träffas nu är det svårt att tänka sig att vi har bråkat över huvudtaget, då är allt så lätt och så självklart. det finns liksom inget annat alternativ. men om man ser tillbaka i tiden så vet ju både jag och du att det inte alltid varit så lätt som det är just för stunden.
Och om jag skulle stanna, vad händer då? vart ska man börja och vem säger att det inte blir såhär igen?
Jag känner mig faktiskt helt dum i huvudet som fortfarande tycker om dig och överväger att försöka igen. jag är nog utdömd till att alltid finnas kvar, oavsett vad som händer.



vädret är i alla fall underbart!