Linda,

vaknade efter några timmars sömn och trodde jag drömt alltihopa. tittade i nyckelknippan och då slog det mig att allt faktiskt var verkligt, du klarade inte mer än en vecka. Har gråtit i princip hela natten och skrikit åt mig själv att jag är så förbannat korkad och naiv, ingenting har ju ändrats samtidigt som allt är förändrat. ville sätta mig på planet direkt och åka så långt bort jag kunde men någonstans långt inne ekar det fortfarande att du kanske kommer ändra dig igen och då måste jag ju vara här, och vänta igen.
"Du måste börja tänka på dig själv Linda"
"men vad tänker jag på nu då?"
"du tänker inte alls"
Och kanske ligger det något i det. Jag har saknat att kunna ringa när jag vill och att kunna ses regelbundet, utan att det är enbart när du känner dig ensam. men det gick i en vecka. är jag så fruktansvärt jobbig att vara med? Nu har jag fått allt bevisat, precis som jag ville men ändå blundar jag för vad jag egentligen borde göra. Jag kommer hålla kvar vid den här känslan tills något drastiskt händer.

tur att det finns röda torsdagar.