Linda,

Du säger stopp, och jag stoppar.
Jag står stilla i ett ögonblick av ovisshet och en känsla av att du inte vet om det är mig du saknar eller om det är "någon". Trycker på rewind och ser hela vårat gemensamma liv flyga förbi i snabbspolning. från första natten tillsammans, sms:et du skrev att du hade försökt hålla dig hela dagen från att höra av dig men att det inte går, fram tills otrohet, separation och en känsla som går sönder så fort man tar på den. likt ett kristallglas, skärvorna ligger där på golvet men vi vet inte hur vi ska få ihop dom. Och vissa delar är borta, andra för trasiga för att ens kunna sätta ihop igen.
Men om vi pausar istället och ser alltihop från ett annat perspektiv? Om vi struntar i kristallglas och att livet är som ett kassetband. Om vi ser utifrån våra egna misstag och försöker ge det en annan lösning, om vi limmar ihop alla skärvor och låter hålen som blir fyllas av något annat? Du säger att det är för sent men jag har aldrig haft någon sån känsla. hur vet man när man gett allt som går och det bara inte finns mer? för jag har så otroligt mycket kvar att ge om du bara vore villig att ta emot det.