Linda,

livet är någonting man inte kan bestämma över, likaså känslor. jag är en människa som gärna vill ha kontroll över båda och när jag känner att allt börjar glida ifrån mig, ja det är då saker blir som dom blir.
Min största rädsla är att du skulle hitta någon annan och bli så förbannat lycklig med henne och älska henne mer än du någonsin kunde älska mig. Jag är precis livrädd för det,  men jag är också helt medveten om att jag inte kan påverka ett enda jävla piss. vad är då meningen med kärleken om man hela tiden ska tro att den när som helst kan sluta?

äkta kärlek är när man hellre ser personen lycklig med någon annan än olycklig med sig själv, men jag är  alldeles för egoistisk för det. om ett tag kanske, men inte nu. inte imorgon och inte i år. inte nästa år heller för den delen.
men oavsett vad som händer för hemskheter; människor dör, saker och ting förändras, så fortsätter alltid tiden att gå och tiden läker förmodligen alla sår? det uttrycket har jag aldrig trott på. jag tror att man lär sig att leva med ärret som finns kvar efter såret, men aldrig att det försvinner helt. och hur rättvist är livet i så fall?