Linda,

dagarna går fort och innan man vet ordet av är det november igen. en grå, kall, dassig november i ett varmt, skönt, tropiskt klimat. OH YES!
det börjar rulla på nu. visst tänker jag på dig men inte på samma sätt, du har gjort ditt val och det är förmodligen det rätta. Men kärleken skrämmer mig för det spelar ingen roll hur länge man varit tillsammans och hur mycket man tror att man hittat den rätta, tar det slut så går livet vidare ändå. Jag trodde vi var som pingvinera, som höll ihop med sin partner för resten av livet men jag får nog tänka om.
Och ännu en gång hade du rätt över det där med att träffas, för allt går så mycket snabbare när vi inte ses och jag inte har en aning om vad du gör. Det är lätt att glömma när man inte minns vad man föll för..

När du gick trodde jag att du tog med dig allt vad känslor heter från mig, det enda som fanns just då var mörker och gråtgråtgråt. Jag svor på att aldrig någonsin bli kär igen och jag var helt övertygad om att du var den finaste, underbaraste, perfektaste människan som vandrat på jorden. Just idag kan jag nästan skratta åt mig själv och över hur komisk situationen har blivit. För jag har kännt pirr, jag har sett fina människor och jag har börjat acceptera att det kanske inte var så bra som jag försöker få det att verka.
Det har gått 4 månader och nu, äntligen, känns det som att livet är på väg framåt.