Linda,

Du ger mig en vänskaplig kram som för att visa att det stannar där. inga drömmar, inga känslor, ingenting utom en kram och varma blickar. jag försöker minnas oktoberkänslor men känner mig inte hemma någonstans utom just då och där i dina armar. saknar någonting jag hade förut men har så svårt att sätta ord på vad det är. Du säger med ett generat tonfall att jag är det underbaraste som finns, och du smälter sönder muren av is som jag byggde runt mitt hjärta när du lämnade mig. försöker säga det samma men orden försvinner någonstans på vägen ut ur munnen, ändå svarar du mig att du vet, du tycker om mig också. men blicken flackar och det finns något osäkert i rummet hos oss. för det som brukar vara varmt och stabilt och underbart känns svårt och kallt och stelt. ändå lyser ditt leende upp allt och gör det självklart igen, jag undrar vad som händer?