Linda,

Fick ett sms från syster yster idag "pontus ligger på sjukhus". trodde jag skulle smälla av på jobbet för det sista jag gjorde igår var att peka finger åt honom innan han åkte in till stan. Man får nästan direkt en klump i magen och tror att det värsta hänt, man börjar fundera över hur livet kommer bli nu och allt som ska gås igenom och bearbetas. Hur överlever man utan en familjemedlem? hur kan man någonsin umgås med "hela familjen" igen när någon för alltid kommer fattas?

I vilket fall som helst fick jag förklarat för mig i nästa sms att han hade spelat fotboll igår och brytit fotleden. han skulle opereras idag och får gå i gips ett tag. tur i oturen kanske, men ändå, man börjar ju fundera över det här med uppskattning och varför man inte berättar för varandra oftare hur mycket dom betyder. kanske ska bli mitt nya nyårslöfte nästa år? för jag behöver nog ungefär ett halvår på mig att samla mod för att kunna berätta sånna saker till alla möjliga människor bara sådär mitt på dan.


igår ringde du och saknade mig. tänkte inte så mycket mer på det förrän jag märkte att kudden var lite blöt. kände mig som baily i sista (eller näst sista) avsnittet av greys anatomy när hon trodde att något rör läckte när det i själva verket var hon som grät, utan att hon visste det.
och visst har jag tagit det bra, men hur länge till då? kommer det något bakslag? har jag blivit en robot?
Jag vet inte vad som händer längre. det går så fort alltihop.




When the drugs don't work no more, you get high on life
Hade jag varit en gammal knarkare hade jag velat tatuera in det.