Linda,

försöker gå igenom i huvudet hundra gånger om. det var bra, sen blev det inte bra, sen blev det bra och sen blev det ingenting? försöker hitta en utväg, någonting att se fram emot och längta efter men allt är bara tomt. hur ska man överleva någonting som sliter isär hela mig? alla drömmar, alla ord, alla minnen... Jag försöker att inte gräva ner mig för mycket, det här har jag vetat ända sedan senaste gången men på något naivt plan trodde jag att saker och ting hade förändrats. jag trodde du menade allvar den här gången. att allt hade löst sig och du älskade mig, mest av allt som du sa. att elvis och lägenheten var något stort i våra gemensamma liv. nu lämnas allting i flyttkartonger och en förvirrad stackars kattunge, för någonting där vi inte längre existerar för varandra.

Och jag kan inte låta bli att ringa dig och tjata lite mer, är du verkligen säker? för du vet, det finns ingen återvändo den här gången. Och jag trodde väl aldrig att jag skulle vara tvungen att flytta ut allt det där som vi flyttade in, bara något så simpelt som ljusstakarna jag köpte härom dagen. ska dom bara få stå framme någon dag? och alla jävla ica kort och gemensamma saker, adressändringar och uppdelning av allt.
Men det som skrämmer mig allra mest är att inte få vakna upp bredvid dig mer, att sängen du har kommer få delas av någon annan. att en så liten grej som att vilja flytta till skövde kan få ett helt förhållande att rasera.