Linda,

Kommer ni ihåg den tiden när man var liten och hade en allra bästa vän? Den enda personen man vågade låna ut sin finaste barbie till och den enda personen som fick andra halvan av kompis-hjärtat. Man kunde ses och bara vara, ibland var man osams men man visste ändå att man dagen efter alltid skulle ses på "det vanliga stället" i skolan. det var liksom bestämt att man skulle vara bästa kompisar -4 ever, för det fanns aldrig någon tidsgräns för vänskap. för alltid var alltid för alltid.
men så märkte man någonstans under åren att en tidsbegränsad vänskap var just vad ni hade, för hur kunde jag egentligen vara med henne? hon som är så barnslig/töntig/häftig/osocial/inte likadan som hon var för 7 år sen. och man märker att allt det ni förut kallat erat nu faktiskt har ersatts av något annat.. Något vuxnare.

jag kan sakna pratstunder vid stranden med stenar som kastas i sjön, spontanvideokvällar, en tröstande kram och allt det där som hörde till. Och ibland lite mer.
För jag tycker det är så himla tråkigt med folk som glömmer bort sina vänner när dom skaffar pojk/flickvän.