Linda,

vågorna är starka vissa kvällar, men det man ska akta sig för är underströmmarna. innan man vet ordet av kan man dras ut med en kraft som gör att man inte vet vart ytan är längre. där är allt bubblor och svart och marelden är inte lika fin längre.

Men så börjar hjärtat slå och vågorna är lite högre än innan, folk tittar konstigt och jag känner mig kall. det börjar i fötterna och klättrar sig uppåt tillsammans med en jordbävning som gör att hela jag skälver. svimmar och lever en mardröm fram tills jag vaknar och resten av mardrömmen kommer. vad var verkligt? känns som jag drunknat, lungorna är fulla med vatten och jag är på sjukhus med respirator. "har hon blivit såhär förut?", "Linda du gör mig orolig", " jag tror hon försöker säga något". en obeskrivlig smärta i bröstet tar över allt och jag börjar höra EKG-ljuden igen. lever jag nu? vaknar plötsligt upp på stranden där jag dog och allt spelas upp igen. minns att jag tänkte att man inte alls ser livet passera i revy, det är bara minuterna innan man dog som man för evigt är dömd till att se igen. smärtsamma minuter. ber jenny säga förlåt till mamma och pappa, och att jag älskar dom. börjar vadslå med gud om du låter mig leva igen så lovar jag.... om jag får några timmar i livet till så jag hinner ringa hem så lovar jag... snälla du, katterna behöver mig...

det enda som inte fick mig galen var tanken på niklas. det slog mig att jag älskar honom, han kan få allt bra igen. ville ringa och höra hans röst men visste fortfarande inte om jag levde, hade jag vunnit vadslagningen? dagen efter grät vi nog allihop. ni var oroliga och jag var livrädd, vad hände den där kvällen egentligen? just den dagen var hemma så långt bort..