Linda,

kommer du ihåg när vi var inne i våran soduko-period? när vi gick och la oss jätte tidigt bara för att hinna lösa så mycket som möjligt..? vi låg tätt intill varandra och sa ingenting utan bara lät hjärnan arbeta med något vettigt. det var skönt att ha dig bredvid för allt kändes så självklart då.

minns du när vi alltid berättade för varandra hur mycket vi älskade varandra? det var det sista vi hörde innan vi la oss och det första vi fick höra när vi vaknade. Minns du att du alltid skickade sms till mig från jobbet när du visste att jag vaknat bara för att veta om jag sovit gott?
det var inga tvång då utan du gjorde det för att du ville.

minns du när vi bråkade så saker och ting flög i rummet och vi skrek på varandra tills rösten nästan inte bärde? Minns du att vi började gråta båda två och höll om varandra och bad om ursäkt tills hjärtat nästan sprängdes i bröstet.
det var inga svårigheter att sluta bråka då för känslorna för varandra var viktigare än att ha rätt.

jag minns värmen som var när du kom hem efter en dag på jobbet och vi kramades och saknade varandra efter bara några timmar. jag minns alla fula danser och sånger vi gjorde för varandra för att reta den andra till skratt. jag minns alla middagar, all kvällsmat och frukost som tillbringades tillsammans framför tvn tätt intill varandra. jag minns alla dåliga ursäkter på fredagkvällarna när man bara ville ligga tillsammans i badkaret hur länge som helst och inte alls gå ut och festa. jag minns alla gulliga samtal, alla brev, alla ord som blev sagda den tiden,
Och det är just därför jag håller på att bli galen....