Linda,

vi var en enhet, vi var singular


det gick bra under veckan, det gjorde det faktiskt. det gjorde ont först i början men efter ett tag släppte det bitvis, det ersattes av en känsla av att sakna något utan att kunna sätta fingret på vad det var. tänkte på dig ibland och undrade vad du gjorde, hur du hade det, om du sov ensam men det var inte mer än så. det kändes bra, saker och ting gick framåt. jag visste att jag ändå inte kunde träffa dig när du var flera hundra mil bort. tyckte att vi just för stunden påminde om Lars winnerbäcks Elegi, Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting, för det var faktiskt så det var. för en gångs skull kunde jag slappna av och inte oroa mig för vem du var med på dagarna och vart du skulle ta vägen på helgen.
Någonting jag alltid kommer vara svag för när det gäller dig är dina ögon. När du tittar på mig försvinner allt och jag glömmer allt det dumma vi faktiskt gått igenom. Du är den där personen som jag nu kallar för "kompis" men som jag egentligen är smygkär i, för när du tittar på mig släpper du lös varenda liten fjäril i magen igen.
Det är hårt. Jag vet att jag inte borde träffa dig men du känner mig bättre än vissa av mina kompisar och när jag är ledsen eller glad eller vad som helst, är du den första jag tänker att jag borde berätta det för.
Och du hade saknat mig under veckan, det betyder mer än någonting annat just för tillfället. du saknade mig och du ville träffa mig. Jag kanske är helt dum i huvudet men gud vad jag tycker om dig fortfarande.
helt ärligt, vad sysslar jag med?