Linda,

vaknade imorse med världens klump i magen. kom på efter några vakna minuter att det var samma klump som kommit när du gjort slut med mig, som gör att det blir svårt att äta och att tårarna alltid är nära till hands. tänkte skriva till dig och säga att jag saknade dig, som alltid, men vad spelar det för roll? du sa igår att det är dags att välja om man ska gå vidare eller stanna kvar och du valde att gå vidare,  utan mig. men  du är min bästa vän och just nu känner jag mig som ett barn som precis lärt sig gå, jag stapplar omkring och har ingen aning om vart jag ska någonstans.
jag trodde faktiskt inte att jag skulle ta så illa upp över att du inte vill ses mer, jag tänkte att jag låtsas hellre som att jag inte känner dig än att vara ett kärt kk. men idag funderar jag över vad jag ska göra. jag undrar vad du gör och funderar över om du kommer vilja vara min vän sen ändå, för du kanske ändrar dig?

Jag undrar om du har någon hos dig nu som du vaknar med och äter frukost tillsammans med framför tv:n. för idag är det en bakfylledag och då får man ligga där hela dagen, ni kanske tar en dusch tillsammans, äter pizza ihop och tittar på en halvkass film (så pass kass att man kan pussas under tiden den spelas utan att missa något viktigt). du kanske behöver något på ica och hon följer med dig och håller dig i handen, du kanske pussar henne hejdå sen när hon ska åka och lovar att ringa senare under dagen. någon gång kanske tankarna far iväg till mig och du kanske undrar över vad jag hade gjort om det varit jag som var där, men du släpper antagligen dom funderingarna lika snabbt som du haft dom för nu är det dags att gå vidare.
mina tankar dödar mig.