Linda,

Igår var dag 2 utan Niklas och den var i princip hundra gånger värre än dagen innan. hela dagen i skolan gick åt till att gråta och det blev absolut inte bättre när jag träffade Johanna, niklas syster, i OPlandet. Inte ens mina lugnande tabletter kan få mig lugn under dom här dagarna.
För att få lite annat att tänka på åkte jag i alla fall hem till Julia för att fira att det bara är 10 dagar kvar till studenten. det var grymt kul och jag klarade faktiskt av att dansa och skratta och dricka utan att tänka på dig. det var sen när vi kom till husaren det blev jobbigt. det kändes som det brukade göra när vi var ihop, att du skulle komma och hämta mig och att jag skulle få sova hos dig. att vi skulle vaknat ihop idag och haft en bakfylle-dag i badkaret. du kanske skulle skrattat åt mig för att jag lagt in min mosbricka i kylskåpet under natten för att "ha den till frukost". du brukar bli trött på mig för det, likadant som att du alltid blir trött på mig för att  jag inte torkar håret innan jag lägger mig i sängen. Det är din och min säng egentligen, nu är den bara din och jag skulle döda mig själv om jag hörde att någon annan tagit min plats där.

Man tror att tiden ska stanna men nu har det redan gått 3 dagar. men tiden borde egentligen stanna, den borde stanna och spola tillbaka sig ett tag för såhär kan det väl inte vara? nej, för i den riktiga verkligheten så ska du och jag alltid vara tillsammans. vi skulle ju skaffa barn ihop och köpa hus, då kan det väl inte sluta såhär? Det enda jag vill är i alla fall att allt ska gå över nu. Precis alla låtar som spelas på radion handlar om dig och mig, alla lukter påminner om dig och alla timmar på dygnet är dom timmarna jag borde varit med dig. jag saknar dig något grymt mycket och jag önskar att jag bara kunde acceptera läget så att jag kanske kan gå vidare och bli glad. det jag saknar mest just nu är din skrattgrop och dina ögon. jag vill inte att någon annan ska ligga och titta på dom när det regnar ute och ni bara ligger inne och myser. du har ett mysigt sätt, du vill gå på stan och hålla mig i handen och du vill kramas och pussas trots att dina kompisar är i närheten. Hur ska jag klara mig utan dina morgonpussar? det var alltid dom som fick mig gå upp på morgonen.....

egentligen vill jag bara gå och lägga mig och sova bort varenda jävla dag för jag är så sjukt trött, men samtidigt är jag för rädd för att vakna och märka att detta faktiskt är verkligheten just i detta läge. efter dom här dagarna har jag så många frågor jag skulle vilja ställa dig men eftersom jag inte får ringa får jag försöka svara på dom själv så gott jag kan. vad var det som gick fel egentligen? kunde jag gjort något annorlunda? och det viktigaste av allt, kommer det någonsin att bli du och jag igen? för jag vill verkligen inte vara utan dig. det här finns egentligen inte ens i min värld.

Förmodligen är detta kanske det mest ointressantaste blogginlägget någonsin för hur många vill läsa om vad jag tänker och känner nu? men jag vet själv med mig att det kommer att komma fler sånna här inlägg så sluta läs nu i så fall. det här hjälper i alla fall mig.

Du skulle kommit på min student....