4 November
Man ska inte vara för beroende av någon annan för det vet vi ju allihopa hur det slutar, men hur vet man vart gränsen går? När jag tänker efter så tror jag att jag börjar gå över den där gränsen till att bli "för fäst" eller hur man ska uttrycka sig. Jag vet hur det gått förut, precis när man börjar slappna av så händer det något och så är det helt plötsligt över och sen står man där med krossat hjärta och tänker att -det här var fan sista gången jag går på det där... Men så dröjer det ett tag och sen har man hittat den där människan som får hela världen att svaja och så tänker man att samma sak väl inte kan hända två gånger? eller tre? eller 10? Och så är man fast igen, och samma sak upprepas. När lär man sig? jag hade nästan glömt allt sånt där om konsekvenser och tiden efter ett uppbrott för jag fick för mig någon gång på vägen att det vi har är speciellt. men hur många gånger har jag inte tänkt så och hur många gånger har det visat sig att så är fallet? inte en enda.
Jag är feg. jag erkänner det att jag är en riktig jävla mes när det gäller sånt där med förhållanden och allt som har med att tycka om någon att göra. För vad händer den här gången när det tar slut, och vart skulle jag ta vägen, och vad skulle jag göra? Jag vill inte stå kvar ensam. Jag vill vara med dig och den här gången för alltid om man kan säga så när man är 18 år. Jag vill få dig förstå hur mycket jag faktiskt älskar dig och varje ord du säger, och hur mycket jag verkligen avgudar dig kropp och din personlighet och allt som gör dig till du. Och jag vill få dig förstå det utan att verka efterhängsen eller för beroende av dig, och på ett sätt som jag kan snacka mig ur (och inte våga stå för) om det skulle vara så att vi faktiskt gör slut.
Men jag har inte en endaste aning om hur jag ska få dig att förstå det,
Och jag är livrädd.
