Linda,

Det kanske är meningen att man faller isär, för att kunna bli hel igen?
Det finns inget Jag & Du som kan ta mig ur denna hagelskur.
Och när det regnar vill jag bara fly, kan inte dansa under mitt paraply
Men nu har det blivit så här, vi bara skriker och svär och vi har glidit isär
Jag skriver det hära för den tiden vi hade, hopp om att isen skulle bära.
Men det var då, och klockan tickar. Jag somnar stillsamt,
Låtsas vilja hinna komma fram till det vi kunde haft
Alla stunderna bor i underland som vi lämnat allt
Känslan brast, och nu när du är borta behöver jag änglavakt.

Hör du hur jag håller andan? Kan du ta mig dit igen, bara en gång till?
Och jag ville be dig stanna. Kan du ta mig dit igen, bara en gång till?

Det kanske är meningen att man gråter sig till sömns, för att sedan kunna le igen.
Och vi badade i solnedgången. Jag ser tillbaks, orden kommer.
Det håller inte längre, vi sa det i kör.
Jag låter dagarna dö, för jag saknar din röst.
Ensam bortspolad av ett vattenfall.
Du, vad som än händer, du glömmer väl inte bort hårt galna sommarnätter?
Ville bara vara lite bättre, vindarna kom, jag svarade på direkten.
En klint röst och jag ser dig ibland.
Att du ville ge mig din hand, För vad spelar någon roll när du lämnat allt?
Ingenting, men det känns så kallt..

Fingrar i nacken, så avlägset nu när jag vinglar i natten.
Och det slår mig, ifall ingen är vacker, är det kärleksbrev eller brinnande papper?
Det var sommar och vi, dyrkade solsken
Samma sommar som fyllt mig med tomhet.
Och allt jag vet, är att man måste ta sig upp för att kunna falla ner.

Och jag har sett bottnen, allt för många gånger.
Och allt jag vill är att du ska hålla om mig.
Men jag tänker vara trogen för evigt, är det korten i leken eller ord utan mening?
För allt vi haft är dött, och att du frågar hur jag mår är fattigt trögt.
Tusentals tårar kvar.
Du & Jag, båda, har slutat vara vi så jag har slutat vara jag.