Linda,

Förlåt kära läsare, jag förstår att det blir enformigt och att jag tycker synd om mig själv hela tiden men att skriva ner saker gör det faktiskt lättare. Så igår gav jag i alla fall mig själv en sista chans, tänkte att nu vill jag verkligen veta sanningen. Så jag frågade, och jag hoppades på ett ja. Men nej... Du tycker inte om mig på det sättet längre och det kommer aldrig bli du och jag igen, det var det svaret jag fick. Och det är just det där ordet aldrig som gör så ont. Aldrig någonsin är en väldigt lång tid och jag förstår inte hur jag ska klara mig utan dig?
Snällt av dig i alla fall att dra med mig hem till dig i fredags bara för att jag inte skulle göra något med någon av dina kompisar. hur kan en människa säga så snälla saker och göra så snälla saker trots att han inte har några känslor för en? Du sa att dom försvann samma dag som du gjorde slut men varförvarförvarför höll du på som du gjorde i fredags? Jag vill inte tänka på att jag låg hemma hos dig i fredags och du höll om mig och jag hoppades och var sådär äckligt jävla kär, men egentligen hade du inga känslor alls för mig. Döda mig hellre långsamt än att utsätta mig för det här.
Helvete, det finns verkligen inte ens en chans. inte ens en pytteliten chans att du ska ångra dig. Du vill inte ha mig. Du tycker inte om mig längre och jag undrar när allt försvann? Kunde jag gjort något annorlunda? Kan jag göra något annorlunda nu? Jag kanske har en chans till sommaren igen? då kanske du tänkt igenom saker och kommit fram till något annat? Jag vill verkligen inte se dig med någon ny någon gång.

nej nu får jag sluta men usch jag vet inte vad jag ska ta mig till.......