Linda,

Jag såg dig gå förbi på håll
Var på väg att säga hej
Men tänkte
Vad spelar det för roll?
Nu lever vi två skilda liv
Minns inte hur det var
att vara vi, en helt annan tid

För ett ögonblick så var jag din
Och du var min
Tiden stannade för oss två
Men ett ögonblick är nu
Och sedan glöms det bort
Det är alldeles för kort
Ett ögonblick är allt vi fått



Vet egentligen inte om jag gjorde rätt i fredags. jag ville bara få ett riktigt hejdå, en kram och "det är över nu Linda, släpp det. det kommer aldrig bli som förut" men nu känns det som att det lika gärna kunnat kvitta. Det hade gått så bra innan, jag hade verkligen börjat acceptera. men nu när vi började prata om det och det kändes så jävla bra och det-här-är-vad-jag-missar så började allt komma tillbaka. det var ju du som skulle känna så! det var ju du som skulle ångra dig och börja tänka i andra banor. Det var ju du som skulle säga att du ville försöka igen och jag skulle vara svårflörtad och inte veta riktigt om jag ville..
Men nu fick jag i alla fall det avslutet jag velat ha och nu minns jag hur bra vi hade det när vi faktiskt sågs och hur underbar du kan vara ibland när du verkligen vill. När du satt och kallade mig lilla stumpan och kramade mig och berättade att ibland så känns det så jävla bra mellan oss, men ibland är det bara skit. Jag skulle gjort precis vad som helst i den stunden för att kunna få tillbaka dig och visa att det alltid kunde vara bra. men det enda jag kunde säga var "du får inte kalla mig lilla stumpan längre". Det gör ont, och jag börjar hoppas på saker som aldrig kommer hända.
Och jag vill inget annat än att ha tillbaka dig men jag orkar inte be om det för det är verkligen över nu, på riktigt. Jag har fått mitt avslut och allt är bra. Alkohol fungerar så att man gör många konstiga saker så det kanske inte var så konstigt att du ångrade dig dagen efter? Jag ber om ursäkt för allt det där, jag borde kanske vetat bättre.