Linda,

Antingen har jag blivit kär massor av gånger eller också knappt alls. Du vet, så där att man inte kan sova och inte äta utan mår illa och har svårt att andas och inte vet om man är jättelycklig eller bottenlöst olycklig. Man vill vara med honom och resten av världen struntar man totalt i.
Den känslan har jag haft många gånger, men den varar inte länge. Ibland bara några dagar, ibland tills man har haft sex och inte en minut längre. Man landar och sedan får man se vad som finns kvar och oftast är det inte mycket, som askan efter en slocknad brasa. "Vad är det där nu då?" tänker man. och ibland bryr man sig fortfarande, känner tillgivenhet, åtrå.
Men är det verkligen kärlek?