Linda,

jag vet inte vart man  ska börja. tycker att det borde vara nog med tråkigheter som händer nu men kanske är detta bara början? Jag lider något grymt mycket med alla anhöriga samtidigt som jag på något sätt är tacksam för att det inte är mig det händer. jag har hela min familj kvar och alla mina vänner och dom betyder allt nu i dessa lägen.
Ändå kan man  inte låta bli att bli nedstämd, fundera över varför det blir som det blir och hur livet kan vara så grymt och orättvist ibland.

jag tänker i alla fall på er allihopa, och speciellt på dig Hanna.
finns alltid här.