Linda,

var snäll och lämna mig utanför erat gnäll. jag vill inte ha någonting mer med någon av er att göra.









det är över nu.

mår så illa av alla förhållanden. jag vill inte höra hur söt din pojkvän är och hur mysigt ni  har det som sambos, jag skiter fullständigt i alla gulliga sms du får och hur nykära alla verkar vara precis just nu. jag struntar i att hösten är på väg och att det är då ingen vill gå ut utan bara ligga hemma med tända ljus i ett varmt bad och se på film medans löven trillar av utanför. jag struntar i att julen kommer förr eller senare och att det inte blir något gemensamt julgransletande eller att ens vakna tillsammans med någon på julafton. jag sparar in så förbannat mycket pengar på att inte köpa någon julklapp som ändå aldrig används, och jag sparar så mycket energi när jag inte är med på all kärleksskit (som för övrigt aldrig kommer hålla på så för alltid ändå), att ni kommer undra varför ni aldrig var singlar den ensammaste tiden på hela året.

det är konstigt att det kan pirra så efter två år.

bestämde mig för att lägga alla problem på hyllan för ett tag och bara fokusera på mig själv och vad jag vill (precis så som du gör). och förvånansvärt nog fanns det visst ett liv utanför dig och mig. gjorde en snabb koll på kontot men bestämde mig för att ignorera dom siffrorna. bokade tid hos frissan och tatueraren. började kolla lite smått på andra lägenheter/jobb/utbildningar främst i göteborg och kollade upp en 4 veckor lång thailandsresa.

det jag behöver är att komma bort och få annat att tänka på. jag vill inte riskera att träffa dig någonstans, egentligen någonsin, så länge du inte är helt säker på att vi ska försöka igen.

det finns en miljon saker jag vill göra men inte har råd med. saker som jag vet får mig att må bra. för jag hade en bild av hur det skulle vara att bo ensam, det skulle vara matchande allting (för sånt kunde ju inte niklas), det skulle se snyggt och modernt ut och det skulle alltid vara städat (bara för att visa att niklas har det så jävla fult och stökigt). men pengarna räckte aldrig till och utseendet på min lägenhet skulle man nog kunna beskriva med ett enda ord - loppis. det är sunkigt och sakerna jag köpt är billiga saker för att jag inte har råd med annat. städningen är glömd för längesen och det ligger kläder överallt, jag har inga lampor och inga tavlor.  
Jag hade bestämt för ett tag sen att elvis skulle få en kompis så han slipper sitta hemma så mycket själv, men har jag råd med det? nej.
jag skulle köpa ny tv för vem vill vara 20 år och ha en tjockis tv men det kan jag ju fetglömma.
jag ville åka utomlands nu till hösten men om 39 dagar blir jag lasrad och då kommer jag absolut inte få semester och pengarna räcker väl knappt till göteborg en helg.
jag ville tatuera mig NU och färga håret och fräscha upp garderoben för just nu känner jag mig själv som lika sunkig som min lägenhet.

blir det inte bättre snart säger jag upp lägenheten och flyttar hem till mamma och pappa.

ville så gärna ringa dig och berätta hur allt är just nu men vågade inte. jag orkar inte höra att du inte saknar mig och att livet är så himla mycket bättre utan mig. ville åka hem och lägga mig i badkaret hos dig och låta dig hålla om mig men gråter bara så fort jag tänker tanken. du kommer inte tillbaka den här gången va? jag var visst inte den rätta och du älskade mig visst inte så mycket som du sa... jag är så rädd för att höra dig säga det att jag hellre inte pratar  med dig alls än att få höra sanningen igen. jag lever i min drömvärld där du fortfarande betyder allt och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den... jag är den naivaste människan som vandrat på denna jord, tyvärr.

54 dagar sedan jag flyttade ifrån dig och vi bestämde att börja våra egna liv. 7 veckor sedan, två månader och jag har inte kommit någon vart.




Baby please come back
It wasn't you
Baby it was me
Maybe our relationship
Isn't as crazy as it seems
Maybe that's what happens
When a tornado meets a volcano
All I know is
I love you too much
To walk away though

har väl aldrig någonsin bott  i en sån stökig lägenhet som nu. ser liksom ingen vits i att städa eller diska när inte niklas kommer hem och berättar för mig hur duktig jag varit..
att duscha är tråkigt för det gjorde vi alltid tillsammans förut. även om han duschat på träningen så gjorde han det alltid en extra gång bara för att få duscha med mig.. och att laga mat ska vi inte ens tala om. tror jag har lagat mat 3 gånger sen jag flyttade hit. det är tråkigt att inte ha någon att prata och skoja med under tiden och det är tråkigt att äta själv. baka gör jag heller aldrig längre, vad är vitsen när man får äta allt själv?
sova är tråkigt för att du inte finns där och håller om mig, titta på tv är tråkigt för att du inte sitter bredvid och tjatar om att du vill se på fotboll, gå hem från jobbet är tråkigt för det finns ingen som möter mig och pussar mig vid dörren, att vara borta är tråkigt för det finns ingen som ringer och är orolig på fredagarna.....


det var roligt ett tag men nu hatar jag mig själv för att du klarar dig bättre än mig.

kommer du ihåg när vi var inne i våran soduko-period? när vi gick och la oss jätte tidigt bara för att hinna lösa så mycket som möjligt..? vi låg tätt intill varandra och sa ingenting utan bara lät hjärnan arbeta med något vettigt. det var skönt att ha dig bredvid för allt kändes så självklart då.

minns du när vi alltid berättade för varandra hur mycket vi älskade varandra? det var det sista vi hörde innan vi la oss och det första vi fick höra när vi vaknade. Minns du att du alltid skickade sms till mig från jobbet när du visste att jag vaknat bara för att veta om jag sovit gott?
det var inga tvång då utan du gjorde det för att du ville.

minns du när vi bråkade så saker och ting flög i rummet och vi skrek på varandra tills rösten nästan inte bärde? Minns du att vi började gråta båda två och höll om varandra och bad om ursäkt tills hjärtat nästan sprängdes i bröstet.
det var inga svårigheter att sluta bråka då för känslorna för varandra var viktigare än att ha rätt.

jag minns värmen som var när du kom hem efter en dag på jobbet och vi kramades och saknade varandra efter bara några timmar. jag minns alla fula danser och sånger vi gjorde för varandra för att reta den andra till skratt. jag minns alla middagar, all kvällsmat och frukost som tillbringades tillsammans framför tvn tätt intill varandra. jag minns alla dåliga ursäkter på fredagkvällarna när man bara ville ligga tillsammans i badkaret hur länge som helst och inte alls gå ut och festa. jag minns alla gulliga samtal, alla brev, alla ord som blev sagda den tiden,
Och det är just därför jag håller på att bli galen....

glömmer ibland av vad det är jag vill med allt. blir ställd av frågan och börjar diktera om saker jag aldrig sagt förut, jag är trött på att alltid finnas här men ser liksom inget annat val för tillfället. vet att jag förstör så mycket mer än jag försöker bygga upp så varför kan jag inte bara släppa dig? en månad på distans för om man verkligen ska vara tillsammans kommer man bli det till slut ändå, men jag tänker att du kanske kommer på något jag inte vill då. det känns som att vi klättrar i berg och trots mjölksyran vägrar vi stanna och vila, för vi kanske sitter kvar där då istället för att ta oss upp till toppen? Jag lärde mig att lämna andrum för att kunna få ett förhållande att fungera men om jag inte kan andas utan dig vad händer då?



Det är en dålig dag och jag är trött för det tär på en att alltid behöva fundera.

har fortfarande kvar några vilsna läsare konstigt nog...

har klarat mig galant utan internet och tv ett tag nu men idag fick jag äntligen hem paketet med bredbandet och boxern! får hoppas att allt fungerar som det ska bara...

har levt ett tag som singel på sommaren. känns helt okej faktiskt, det är såhär somrarna borde vara!

Snälla förklara, att solen trots moln alltid går upp
Jag vill höra en saga, jag vill tro på ditt ord, andas din luft
Och jag vill finnas där för dig, när du faller,
du faller, då är jag där för dig







jag drar.

och så var dom bara två...

igår åkte jag och marcus cabbe ner till örlen med robert och matilda(?). det fläktade varmt och till och med vattnet var skönt trots att jag är lite badkruka. det gick bara inte att sluta njuta av dagen och att undra varför i helvete jag inte tog någon semester? det är svårt att förklara men ibland så kommer det bara sånna där stunder med maximerad njutning (som inte innehåller sex) när solen skiner och man är med dom bästa omkring sig.
fick åka hem runt halv sjutiden för att jag lovat malin att hämta en kaninunge som hon hade fått för sig att hon skulle ta hem utan att fråga mamma eller pappa. det var kul med reaktionerna när det helt plötsligt hoppade en kanin till i burarna utanför. men pappa tyckte det var roligt så idag hoppar den fortfarande kvar där ute.
Pontus hade sina kompisar hemma så vi satt ute på altanen och tjötade skit ett tag. jonis och gustavsson tittade förbi, bara sådär spontant som är så roligt. pratade om tiden på tidanskolan, kommer ni ihåg pogg, pokémonkort, brottning på stocken, eller snöbollskriget på fotbollsplan dit man aldrig vågade gå? kom också fram till att en kräftskiva framåt augusti med både mina kompisar och pontus kompisar kanske vore något. vore kul med något stort och annorlunda.


tror det är dags att sluta lipa nu.

varför i helvete ska ALLA iväg i helgen för? just när jag är ledig och just när jag som mest vill gå ut och ha roligt...

såg verkligen fram emot att vara ledig idag. jobbat hela helgen kombinerat med fylla och utgång är ganska uttröttande så sova var i princip det enda jag kunde tänka på igår. Satt och pratade med jenny fram tills timmen blev sen men tänkte att det gör väl ingenting? jag är ju ledig imorgon! 
ända fram till halv 7 imorse var jag ledig för då ringde poolen och ville att jag skulle jobba. så nu sitter jag här och vet knappt vad jag heter... får vänta tills på lördag med ledigheten den här gången.

blä

vaknar med söndagsångest upp över öronen. en ny vecka snart och allting går för fort fast att ingenting alls händer. jag är kvar på exakt samma ställe som för en månad sen, om inte ännu längre ner och allt jag vet är att jag är en jävla dörrmatta. Trampa av dig skiten på mig och lämna mig sen när allt känns bättre igen.
Och vart tog jag vägen? jag tappade bort mig själv och alla mina önskemål och behov någon gång under tiden.  Hur mycket orkar jag mer?

Att förlåta är som att frige en fånge och upptäcka att fången var du.

Ibland brukar jag leva för stunden, klamra mig fast vid något bra som händer just nu och önskaönskaönska att tiden ska stanna. Ibland kan jag glömma av allting runt omkring och allt som har hänt och bara fokusera på nu. det är du och jag, just precis nu... Kanske är jag dum som gör så för i nästa andetag är verkligheten tillbaka, och ibland slår den mot mig hårdare än någonsin. Jag bygger upp saker, skapar drömmar och förhoppningar som rätt som det är slås bort igen av att jag återigen hamnar med fötterna på jorden. 
Jag vill kunna slappna av, vara säker på vad som händer runt omkring mig och bara ta allt med en klackspark. det borde inte vara några problem?









Jag måste sluta tänka...

är helt slut efter en hård helg. fredagen spenderades hos hanna på inflyttningsfest med trevligt folk och en och annan tabbe. På lördagen hade sanna sin efterlängtade 20-årsfest. en helgrym kväll på alla sätt och vis! synd att hon bara fyller 20 en gång....

mådde egentligen inte så bra igår men tvingade mig ändå upp ur sängen och ut i solen. hade gärna tagit en sovmorgon idag men hårt jobb står på listan den här veckan.
På onsdag blir det bio med jenny :)

det är samma sak varje sommar. man kommer till en punkt då det är dags att fundera över om det är dags att gå vidare eller stanna kvar vid allt gammalt. det kan verka självklart för alla er andra men jag har inte en aning.. när vi träffas nu är det svårt att tänka sig att vi har bråkat över huvudtaget, då är allt så lätt och så självklart. det finns liksom inget annat alternativ. men om man ser tillbaka i tiden så vet ju både jag och du att det inte alltid varit så lätt som det är just för stunden.
Och om jag skulle stanna, vad händer då? vart ska man börja och vem säger att det inte blir såhär igen?
Jag känner mig faktiskt helt dum i huvudet som fortfarande tycker om dig och överväger att försöka igen. jag är nog utdömd till att alltid finnas kvar, oavsett vad som händer.



vädret är i alla fall underbart!